Jag testar License to Glow Serum från Nimya by Nikki Tutorials och så här tycker jag

Jag ska erkänna att jag är extremt dålig på att hålla koll på influensers, speciellt utländska, som släpper produkter. En som släppt produkter som jag faktiskt testat en ifrån är Nikki Tutorials.

Det första som slår mig är hur stor flaskan är, den innehåller dessutom hela 50 ml produkt. Vilket är betydligt större än de flesta serum som brukar innehålla 30 ml. Det andra som slår mig är färgen på serumet. Det är ljust blått med skimmer. Det är väldigt fint att titta på. 

Serumet ska vara återfuktande, dämpa rodnad och man ska kunna använda det antingen som ett vanligt serum eller som primer under smink. 

Flaskan är snygg men tittar man noga så ser man att den är betydligt större än vad den faktiskt behöver vara. Visst ger tyngden en känsla av lyx men när den blir så stor så blir den också klumpig. Jag är rätt att slå sönder en klinkerplatta om jag skulle tappa den. 

Såhär ser serumet ut, vilket kan tyckas skrämmande. Men räds icke, det ger inte ifrån sig någon färg på huden. Det ska ge en det där glowet innifrån. Och visst ger det ett riktigt fint glow. Jag tycker dock att det blir lite väl mycket glow de dagar jag inte har smink ovanpå. Att bara använda detta i min hudvårdsrutin utan foundation eller liknande tycker jag inte blir så bra. Just på grund av att jag faktiskt känner mig blank istället. Det ger inte direkt glitter så det behöver man inte oroa sig för. Men under smink så funkar detta jättebra och jag får riktigt fin lyster. Det som är mitt största problem med den här lilla rackaren är doften. Jag har så extremt svårt för doften. Jag tror inte att den är parfymerad, då hade den nog doftat bättre. Och jag vet inte vad den doftar men det är ganska starkt och otrevlig doft. Som tur är så försvinner den snabbt. Men det gör faktiskt att jag drar mig för att använda den vissa gånger. 

Har ni någon produkt som ni tycker är bra men doften gör att ni undviker den? 

Mer från Linda Ramberg

« Den här otippade produkten skulle jag ta med mig till en öde ö…

När man inte kan sätta fingret på saker »