Recension
Blogginlägg
Sam är snällast, roligast och bäst
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna.
Jag brukar inte prata snällt om Sam när någon hör – särskilt inte han själv – men jag gör ett undantag på Alla hjärtans dag. Så slipper jag köpa honom en present, tänker jag.
När jag träffade Sam träffade jag honom inte alls. Han hittade mig. Och det var ju himla tur att jag inte förstod att han raggade på mig, för i så fall hade jag aldrig börjat prata med honom. Jag var hjärtligt trött på män. Jag hade dejtat i fem år och tyckte män betedde sig otydligt. Så här med adhd-facit i handen så beror det så klart på min dokumenterat dåliga förmåga att läsa mellan raderna, då tyckte jag bara att folk i allmänhet och män i synnerhet var obegripliga. Efter flera konstiga avslut på konstiga relationer (var de ens relationer?) hade jag kommit fram till att det är bättre att vara singel än ihop.
Jag hade bestämt mig för att leva själv i resten av livet och det var ett beslut som jag var helt tillfreds med. Jag förstod (och förstår fortfarande inte) poängen med en partner. Jag tycker inte man behöver leva i tvåsamhet. Faktum är att det är mycket enklare att bo själv än med någon annan!
Jag gillar att jobba så jag såg framför mig ett gott och långt liv där jag hade ett roligt jobb, roliga vänner och minst en hund. För mig var och är det ett komplett liv. En partner var inte en faktor. Jag menar, som kvinna kan man alltid ligga om man vill, man behöver inte ett förhållande för det.
Sedan kom Sam. Och han var både rolig och smart. Roligare och smartare än alla andra jag hade dejtat! Och – konstigast av allt – han tyckte inte att jag behövde vara mer eller mindre av något. Jag kunde vara precis som jag är.
I tidigare förhållanden har jag fått höra allt möjligt konstigt: jag ska vara mer “flickig” (vad är det ens?), ta mindre plats, jobba mindre, inte (som 19-åring!) sätta karriären före relationen. Jag har varit en vandrande förbättringspotential, har jag förstått. För Sam har jag inte behövt ändra mig ett dugg.
Sam hänger med på alla mina galna idéer, oavsett om det är åka till Capri, köpa en lite för dyr lägenhet eller att starta tidning i en tid när alla säger att papperstidningen är död. Livet blir ganska roligt då! Inte enkelt, men spännande och intressant och överraskande och stimulerande.
Viktigast av allt: Sam är snäll. Det är en egenskap som många glömmer att lista på topplistan över ens partners viktigaste egenskaper, men alla som har varit med om alternativet vet att snäll är den absolut viktigaste kvaliteten av alla!
Sam är inte bara snäll med mig, han är snäll med sin familj, med min familj och med våra vänner. Och snällast är han med hundarna, vilket så klart är allra viktigast!
Det är lite oklart hur länge vi har varit ihop, för ingen av oss minns riktigt vilket år vi blev ihop och vi firar inte högtidsdagar lika noggrant som många andra, men oavsett om det är 20 eller 22 år (eller möjligen 21) så hoppas jag på minst lika många till.
Vi är ett bra lag, jag skrattar åt med Sam varje dag, våra sätt att vara funkar ihop. Vi har samma värderingar, vill göra samma saker (det tar bara lite längre tid för honom att förstå vad vi vill göra…) och han har alltid intressanta iakttagelser om allt från tv-serier till vänners beteenden.
Jag behöver inte Sam för att vara komplett men mitt liv är bättre med honom än utan. Jag litar på honom till 100% och han är det absolut roligaste ressällskapet! Jag är jätteglad att just vi får vara familj.
In English: Sam is the bestest.
Tycker precis samma som Sara!
Mycket bra skrivet!
Det här var banne mig den finaste kärleksförklaring på länge! //Mvh hon som fortfarande dejtar men snart ger upp hoppet
Jag tycker nog ändå att Sam är värd någon slags present/gest/uppmärksamhet utöver denna hyllning. Kram! ❤️
Hmmmmm… Han fick en jättefin julklapp! Det kan räcka så.
Åh vad fint ni har det tillsammans! Och jag håller med, snäll är otroligt högt på listan. Tätt följt av rolig.