Recension
Blogginlägg
Strå + kamelrygg = utmattningssyndrom
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna.
Igår plöjde jag de tre avsnitten av Edit: We Can’t Do It på SVT och nu känner jag att jag vill ventilera lite tankar om utmattningssyndrom. Vi kan se det som ett skönhetsinlägg för kroppens insida.
Jag kan verkligen rekommendera We Can’t Do It. Se det! I de tre avsnitten får vi träffa ett antal kvinnor som berättar om sin väg mot väggen och hur de tillslut kraschade in i den, samt om livet efteråt. Det är ett sjukt viktigt program som tar upp samhällets orimliga krav och normaliseringen av det som faktiskt är helt omöjligt att efterleva.
Min utbrändhet skiljer sig en del från de kvinnor som medverkar i programmet. Jag var inte den där högpresterande, alltid aktiva, superambitiösa karriärkvinnan. Däremot har jag alltid haft väldigt höga krav på mig själv. Så pass att jag ofta stod helt handlingsförlamad för att jag kände att inget kommer bli bra nog. Jag måste få undan 327 kilo jobb, 300 kilo dög fan inte och därför gjorde jag ingenting. Förutom att sitta där med känslan av att vara totalt värdelös, med magen i stora svidande knutar. Alltid den stora bluffen som bara väntar på att bli upptäckt. Folk tror att jag kan någonting – och så är jag helt jävla talanglös!
Det var jag och min väg till utbrändhet. Förutom att den här känslan inte bara infann sig på jobbet utan även hemma. Det hör till saken att jag har ett skitförhållande i ryggsäcken med en person som smulade ner mig och min självkänsla till noll och intet. Jag har aldrig sökt eller fått någon hjälp för att bearbeta söndersmulningen. Så den där tryggheten jag skulle ha kunnat känna hemma i mitt eget hem, med min egen familj, den fanns inte (obs att skitpersonen inte är den jag lever med idag, tack och lov). Min hjärna har varit i det här “jag är en bluff, snart kommer någon på mig”-stadiet 24 timmar om dygnet. Konstant ångest. Så att jag inte ens uppfattade jag hade ångest för det var ju mitt defaultläge.
Ingenting jag gjorde var bra nog. Inte på jobbet. Inte hemma.
Jag hade nog kunnat fortsätta så här ett bra tag till. Det här har ju i princip varit hela mitt vuxna liv, så jag hade kanske kunnat fortsätta resten av mitt liv också. Om inte det vore för att livet – och döden – händer.
Jag vakade vid min systers dödsbädd, tillsammans med mina övriga syskon och min systerdotter. Det fanns ingenstans i hela världen jag ville vara förutom där. Men det är en märklig situation att befinna sig i. Helt plötsligt ska jag jonglera jobb och dödsbädd. Ska jag jobba idag eller ska jag åka till min döende syster? Svaret borde vara självklart, men det var så himla inte självklart där och då. På grund av krav och förväntningar. Jag slets också mellan att inte vilja lämna hennes sida och att känna att jag måste vara hemma och hjälpa till.
Min syster dog och min kropp slutade fungera. Det gick verkligen inte längre. Jag antar att jag är en skolboksexempel på en ohållbar kontant stress som till slut exploderar när det inträffar en kris. Så som jag levde mitt liv fanns det inte en chans i helvete att jag hade klarat av en sådan påfrestande situation som en familjemedlems död utan att bli sjuk.
Det har gått fyra år sedan dess. Jag känner mig långt ifrån frisk. Jag har fortfarande problem med minnet och att förstå vad folk säger. Ibland är det som att hjärnan tar en liten fikapaus mitt i ett samtal. Jag hör ord, men förstår inte vad de betyder. Eller börjar jag själv säga något och mitt i meningen har jag helt plötsligt ingen aning om vad jag ska säga. Inte för att jag har blivit avbruten, utan för att hjärnan ba: *gone fishing, brb*. Även innan jag blev sjuk var jag en relativt trött person, sömn har nog alltid varit ett av mina största intressen. Numera är jag dock inte bara relativt trött, nu är jag jähähättetrött. Nästan jämt. Höga ljud eller ihållande ljud är fruktansvärt obehagliga. Starkt ljus är ångestframkallande.
Symptom på utmattningssyndrom, enligt Stressmottagningen:
Kognitiva symtom
- Minnesstörningar
- Svåra koncentrationsproblem
- Oförmåga att tänka klart
- Låg stresstolerans
- Överkänslighet för ljud, ljus, lukter
- ”Tunnelseende”
Somatiska symtom
- Trötthet /utmattning
- Sömnsvårigheter
- Ökad infektionskänslighet
- Ökad smärtkänslighet
- Muskelproblem
- Mag-tarm problem
Psyke
Känslolabilitet
Nedstämdhet
Tilläggas bör att “sömnsvårigheter” lika gärna kan betyda att du sover och sover och sover. Du behöver inte nödvändigtvis ligga vaken och inte kunna sova.
Jag hade även kraftig yrsel. Så pass att jag inte kunde stå upp utan att hålla i mig och ofta även fick yrselanfall fast jag satt eller låg ner. Yrsel ska alltid tas på allvar. Känner du att du kan checka av flera av punkterna ovan – gå till doktorn.
Poängen med mitt inlägg är att det finns fler sidor av utbrändhet än den vi oftast får serverad, bilden av den ambitiösa karriärskvinnan. Utmattningssyndrom kommer av stråt som knäcker kamelens rygg. Sedan vad som gör att ryggen har så hög belastning att den knäcks av ett strå, det är väldigt individuellt och inte nödvändigtvis relaterat till vårt arbete. Även latmaskar som jag kan bevisligen bli utbrända. Den här bilden av att människor som går in i väggen är så förbannat duktiga gav mig otroligt mycket ångest. För jag kunde inte ens gå in i väggen ordentligt. Jag. Var. Så. Jävla. Värdelös. Så jag lämnar min motpol till den bilden här på internettet i förhoppning om att någon ska läsa, känna igen sig och känna sig mindre ensam.
Äntligen!
Äntligen någon som talar om utmattning från ett annat perspektiv utöver den över –
ambitösa varianten. Trott att min utmattning nästan varit fake…. på grund av att den utlösande faktorn inte stämt med medias variant. Tack!
Ja, det pratas alltför lite om utmattning som orsakas av för mycket av livet, helt enkelt. Det är så klart viktigt att prata om alla orsaker och att unga tjejer bränner ut sig innan de ens har hunnit ut i arbetslivet är ju oerhört oroande. Duktig flicka-syndromet är ett jäkla aber. Men det visar sig inte bara i karriärsklättrande kvinnor och det är viktigt att lyfta fram.
Kram på dig!
otroligt bra och viktigt att du skrev detta!
Tack! <3
Så mycket igenkänning – både i ditt inlägg, i kommentarerna och i serien på SVT (såg också alla avsnitten igår). Har också brottats med dedär känslorna av att jag inte fick utmattningssyndrom “på riktigt” – är inte fixerad vid att varken mitt hem eller min tillvaro ska vara perfekt polerad, och jag tog inte slut efter år av 60 timmarsveckor. Jag tog slut efter ett par intensiva månader av det som Annika beskriver – mycket att göra med obefintliga instruktioner, otillräckliga resurser, kontraorder och ansvar utan befogenhet eller tillräcklig erfarenhet. Efter det kom jag aldrig tillbaks till den kapacitet jag… Läs mer »
Ja, det är ju skrämmande vilken påverkan stressen har (oavsett vad den kommer från) på kroppen och hjärnan. Mental stress är minst lika påfrestande som faktisk stress, eller hur jag nu ska uttrycka det. Att aldrig känna sig tillräcklig eller att du aldrig kommer i mål trasar ju sönder en inifrån.
Skönt att du hittade något som funkade för dig! <3
Först – jag beklagar att du förlorat din syster.
Sedan – otroligt intressant läsning. Jag uppskattar din ärlighet och jag känner själv många stressymptom. Kontrollbehovet, trött, gråtfärdig, magproblem, irritation, sömnproblem.
Kram och tag igen för att du delade.
Tack! <3 Kom ihåg att lyssna på kroppen, du också. Kram!
Du är verkligen världens finaste ❤️ Tack för att du delar med dig av sånt här
Men puss, darling! <3 <3 <3
Så himla bra beskrivet. Jag har haft flera perioder med utmattningssyndrom, och min slutsats är att det som bränner ut är att vara i situationer som inte går att lösa. Att ha mycket att göra är inte utmattande om man vet hur och varför det ska göras, och resurserna finns. Att ha mycket att göra, med otydliga och/eller motsägelsefulla instruktioner, ansvar utan befogenheter, ständigt konstig feedback och kontraorder, otillräckliga resurser – DET bränner ut. Att leva med ständig oro för sjuk anhörig (i mitt fall en dotter som ville dö) – DET bränner ut. Läste för flera år sen en… Läs mer »
Ja, yay dig! <3 Tack! Vad bra du skriver och bra tips! Det finns definitivt någon slags "duktig flicka"-grej även i vad som gör oss sjuka. Förmodligen för att sjukdomar där kvinnor är överrepresenterade inte tas på allvar på samma sätt som sjukdomar som män oftare får. Det är jätteviktigt att lyfta fram att vi ska göra saker vi mår bra av. För jag, och säkert många med mig, kände att jag var tvungen att ligga hemma och vagga i fosterställning. Men det blir en ju naturligtvis inte friskare av. Att överlag vara mer egocentrerad, utan att känna skuld, det… Läs mer »
Bra ord på nåt som inte går att sätta etikett på. Man hamnar i skiten oavsett orsaken. Ta hand om dig.
Tack! Ja, så är det. Kram!
Så. Jävla. Bra. Skrivet. Ibland är det jobbet som tar knäcken på en. Ibland är det andra människor. Och andra gånger är det man själv och livet i maskopi som skapar känslor som tar knäcken på en. Det är samma skitställe man hamnar på oavsett. Och samma långa väg tillbaka. Vissa med rätt utrustning, andra med delar av den och några barfota och utan nån jäkla utrustning alls. Ta all hjälp som finns, det är inte fusk. Jag har försökt se min kollaps som en chans att bygga ett nytt jag. Det gamla var ändå trasigt. Som en reinkarnation mitt… Läs mer »
Tack! <3 Ja, livet är fan inte lätt. Jag håller med om det här att bygga upp ett nytt jag. Det ger ett annat mod att känna att det inte går att nå djupare än vad en redan har gjort. Det kan liksom inte skita sig mer (fast det kan det ju säkert, men du fattar – den känslan). Mitt i mitt sjukaste jag, nyligt sjukskriven, fastgjuten i soffan, i stort sett bara skinn och ben – då tog jag mod till mig och började tacka ja till events. Utan att känna en själ. Jag fattar fortfarande inte hur jag… Läs mer »