(Du har väl följt oss i sociala medier under vår hashtag #daisybeautyrom?)
I söndags åkte alla gäster hem, jag sov ungefär resten av dagen. Jag har behov av att få vara på egen hand då och då och när jag ansvarar för en konferens med 40 deltagare blir det ingen egentid alls, så mitt huvud blir väldigt trött. Jag SKULLE ju kunna gå undan, men jag VILL inte. Eftersom jag nästan aldrig annars hinner umgås med människor, varken skönhetsredaktörer eller beautyinfluencers, så vill jag passa på att prata, lära känna och fördjupa relationer när vi väl är på samma ställe och har sitta ner-tid tillsammans. Förutom se till att ingen går vilse, försover sig eller går till fel restaurang för middag. Det är ju lätt att tänka att “alla är vuxna” och borde klara sig själva, men med en så här stor grupp är det helt omöjligt att alla hittar passet, kommer ihåg exakt vilken tid transferbussen går och så vidare, så jag, Sam och Victor måste så att säga “räkna in fåren” hela tiden. Vore ju rätt pinsamt att tappa ett par gäster på flygplatsen Fiumicino…
Så jag har sovit! Och ätit. Och om en vecka trycker vi Daisy Beauty Professional nummer 3 så nu ska jag skriva omslagsintervjuerna (vi har TVÅ omslagspersoner den här gången!), redigera en artikel om hur en bra chef ska vara, samt dyka djupare i vatten som innehåll i hudkrämer. Och följa upp och utvärdera konferensen. Dels träffar vi våra samarbetsparterns på plats och ger feedback, dels måste vi titta tillbaka på konferensen och tänka.
Såna diskussioner står på veckans agenda (jag och Sam är kvar i Rom ända tills på fredag) och vi har redan hunnit samla ihop våra spontana tankar om konferensen. Det främsta intrycket är att den har innehållit väldigt mycket kärlek och vänskap. Människor har upptäckt varandra, lärt känna varandra och stöttat varandra. Unga entertainers som youtubar har hängt med arga gamla tanter från print-media. De allra sminknördigaste makeupartisterna har hängt med män som bara kan mode. Unga – gamla. Stabila – labila. Nördiga hudvårdsfantaster – livsstilsbloggare.
Det är väldigt tråkigt och tomt nu när alla är försvunna. Så jag tröstar mig med några bilder som illustrerar känslan i resan (tack för lånet, Spindelsven, Molkan m fl!).
In English: I miss my people.
Låter som en underbar resa! Jag ser också fram emot expot för övrigt. Massor!
Jag tror stenhårt på expon! Den kommer bli lite störra 2018.