Jag har tidigare skrivit flera inlägg om ansiktsbehåring som fått mycket uppmärksamhet här på bloggen. Vad jag inte har gjort tydligt är att sätta in ”problemet” med oönskat hår i ett feministiskt och antirasistiskt sammanhang.
Det kommer lite om det nu.
Ni kanske har lagt märke till att jag vägrar kalla det för ”generande hårväxt”, som är en term som brukar florera. Detta beror på att jag inte anser att det är generande att ha hår. Det är högst naturligt. Däremot kanske en önskar sig mindre hår/fjun/whatever, och då är det oönskat hår – utifrån den behårades perspektiv, och ingen annans. Ord spelar roll, tro inget annat.
Men tro heller inget annat än att det är ett patriarkalt samhälle som har format oss till att se till exempel ansiktsbehåring på kvinnor som något maskulint, fult och oönskvärt. Den här (långa, ja) texten på engelska har en utmärkt analys av hur manliga forskare i alla tider har kommit fram till underliga slutsataser om kvinnors behåring – slutsatser som är sexistiska, rasistiska och homofobiska. Det är rent ut sagt för jävligt. Speciellt det där med att håriga kvinnor ansågs likna ”de lägre stående raserna”. Lite ludd på överläppen påverkar intelligensen ungefär lika mycket som melaninhalten i huden.
Med det sagt kommer jag ändå att fortsätta att ta bort hår från mitt ansikte. Jag är inte så trygg i min kvinnlighet att jag kan gå omkring med ett tjugotal svarta hårstrån på och under hakan och sporta en fjunig mustasch.
Tack för att du lyfter det utan att kalla det generande. Jag kämpar verkligen med det…
Jag tycker det är viktigt att tänka på vilka signaler en skickar med olika begrepp. Håll i! 🙂