Recension
Blogginlägg
Saker du vill veta om min ADHD och om andras “hjälpsamhet”
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna.
Jag har fått en fråga om min ADHD: om hur andra bemöter mig. Svaret är: ungefär som förr, fast inte alltid.
För ett tag sedan (í maj) bad jag om frågor som jag skulle besvara när jag hade tid. Det har dröjt, men här kommer några svar, nämligen på frågor om min ADHD.
Fråga: Bemöter folk dig annorlunda, sen du fick din ADHD-diagnos?
Har själv bipolär 2, alla dessa välmenande råd (som man inte vill ha/behöver), många gånger ser människor bara det sjuka och inte det friska hos individen. Är det något du har upplevt?
Svar: Jag tror inte det.
Redan innan min diagnos tyckte folk att jag var som jag är. De som gillar mig gillar mig väldigt mycket. Många gillar mig inte alls, för jag säger ifrån, jag säger vad jag tänker, och jag är väldigt osmidig. Väldigt!
Jag har höga krav på både mig själv och andra, jag behöver tystnad för att kunna utföra krävande arbetsuppgifter, jag tycker inte om stimmiga miljöer eller stimmiga människor,
jag går tillbaka hem efter mobilen/SL-kortet flera gånger på morgonen, jag har ett svart/vitt tänkande i högre grad än många andra, jag har ofta brännblåsor utan att märka när jag har fått dem, jag är “yvig” i köket och tar ofta sönder saker,
jag kan inte lyssna när jag inte är intresserad, jag avbryter, jag har ett starkt rättvisepatos,
jag blir väldigt arg när jag blir arg, när jag är intresserad av en arbetsuppgift kan jag inte tänka på något annat, jag lider av “jag ska bara…”-sjukan, jag sover gärna på dagen, jag sover helst inte på kvällen, jag kan bara arbeta med folk jag gillar, jag gör gärna flera saker samtidigt, jag har ofta blåmärken utan att ha märkt när jag gick in i något, jag är 5-20 minuter sen till alla möten,
jag blir irriterad på alla som är långsammare än jag, jag har världens sämsta pokeransikte,
jag måste beundra en ledare för att låta mig ledas, jag tänker mer än andra, jag måste säga vad jag tänker och tycker annars tror jag att jag ljuger, jag är ljuskänslig, jag behöver ny stimulans oftare än andra och jag lider av administrativ fobi. När jag ser ett Excel-ark blir jag så arg att jag vill kasta ut datorn genom fönstret!
ADHD har gett mig en förklaringsmodell till vissa av mina personlighetsdrag men inte alla. En del av dem är bara personlighetsdrag, inte symptom.
Allt det här tyckte och tänkte både jag och andra om mig själv innan diagnos, skillnaden är att jag nu får hjälp för det som påverkar min möjlighet att leva inom ramen för vad som anses vara ett “normalt” liv. Kom ihåg att jag har varit utbränd och gått fem år i terapi redan innan ADHD kom på tapeten! Då lärde jag känna mig själv, och började acceptera och gilla mig själv (och andra) mer. Så en del av vad andra med ADHD-diagnos behöver ta in efter diagnosen har jag redan lärt mig. Men självklart har ADHD-diagnosen varit bra, för jag har fått komma till en ADHD-mottagning.
Människorna som ser mest av mig, Sam och AD-Jeanette, säger att mina symptom har blivit bättre sedan jag fick ADHD-hjälp, det är så klart positivt!
Det enda negativa med att få diagnos är att vissa människor väljer att tillskriva den våra meningsskiljaktligheter. De skyller våra konflikter och sina egna tillkortakommanden på min ADHD.
“Nu förstår jag varför det och det hände. Det är ju för att du har ADHD!” Nej, det är för att du är dum i huvudet.
Säger jag inte, även om jag vill. Eftersom jag går i ADHD-terapi har jag klarat av att ännu inte säga vad jag tänker till dessa måttligt analytiska hjärnor. Jag letar efter rätt sätt och rätt tillfälle att förklara det för dem. Till och med jag själv förstår att det är ett framsteg att jag inte tar konfrontationen förrän jag vet hur.
Visst finns människor som tycker att jag ska äta mindre socker eller börja träna eller något annat självklart som jag så klart redan har pratat igenom 40 gånger på min ADHD-mottagning, där jag får professionell hjälp.
Inte minst för att de flesta idag har någon närstående med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) och har lärt sig saker om den personen som felaktigt antas vara allmängiltiga. De glömmer att folk med ADHD kan vara så himla olika och ha så himla olika symptom och behöva så himla olika saker för att fungera på det sätt som uppfattas som normalt. Och allmänt i livet gäller att ju nyare den egna insikten och kunskapen är, desto större är önskan att dela med sig. Det gäller även dem som nyligen lärt sig något om en familjemedlem eller kollega med ADHD.
Folks hjälpsamma och ofta helt poänglösa amatörtips stör inte mig så mycket och blir jag störd säger jag till. “Jag har gått igenom det där på min ADHD-mottagning så du behöver inte oroa dig.”
Mitt svar kan kanske uppfattas som tvärt, rakt eller avsnoppande, men det struntar jag i. Det är viktigt att personen slutar ge oombedda råd om jag inte är mottaglig, jag kommer bara bli irriterad och vi kommer bli osams. Dessutom tar amatörråd upp helt onödig tid som vi kan använda till något mycket bättre! Jag är väldigt tidseffektiv och förväntar mig att andra respekterar det.
Jag hoppas att du har fått svar på din fråga och att den på något sätt kan vara till stöd och hjälp för dig!
Jag vet ju inte hur dina kollegor, vänner och familjemedlemmar bemöter dig, men jag bemöter alla runt mig ungefär likadant som tidigare, och förväntar mig att de gör detsamma. Jag har fått bättre verktyg för att förklara vissa missförstånd och konflikter, och dem använder jag naturligtvis, men förutom för dem som står mig närmast tror jag inte jag har förändrats så mycket.
Jag var rätt jobbig innan och är rätt jobbig fortfarande. Jag var en bra person innan och är fortfarande en bra person.
Nästa fredag kan du läsa ett till inlägg med svar på en läsarfråga om min ADHD!
In English: About my adhd.
Mer från Kicki Norman
Hej, tack för att du dig att svara. Kunde relatera till så mycket i det, det där med svart-vita tänkandet. Mina dåvarande kollegor kunde komma med pikar om min sjukdom. Efter ett skov är hjärnan så trött och får viss kognitv svikit, som dåligt minne, hjärntrötthet.
Ja vad bra du berättar. Jag har en syster som först efter flera år berättat om sin ADHD. Det har tyvärr lett till missuppfatningar och sårade känslor. Kram och trevlig helg. Hoppas fina vovvarna mår bra.
Tack för att du delar med dig! Jag tycker att det är intressant av olika anledningar. Dels för att jag jobbar som lärare och det är värdefullt att få ta del av hur det KAN vara, för som du säger så är det olika för olika personer, men det ger ju ändå en större förståelse vilket gör att man förhoppningsvis kan bemöta på ett bättre sätt. Dels för att jag upplever själv att jag har vissa drag, som kanske inte är adhd fullt ut, men har svårt med uppmärksamhet, enormt kontrollbehov, kan bli väldigt arg mm. Så stort tack! Ser… Läs mer »