Recension
Blogginlägg
Om att åldras med värdighet
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna.
Min mamma har tur. Hon är 80 år gammal och ser knappt äldre ut än 60. Men hur har vi det med åldersfixeringen egentligen?
Ibland blir jag konfunderad över våra värderingar. Eller jag vet inte vad jag ska kalla det för. I helgen har vi firat min mammas 80-årsdag. Det var ett lugnt firande som mest bestod av vila, kortspel, tv-tittande och så mat. Min mamma ser inte ut som 80. Hon har i och för sig aldrig sett ut som sin ålder och alltid varit väldigt stolt över det. Liksom jag när jag 42 år gammal blev leggad på Systemet. Vi vill ju se yngre ut.
Men det känns också lite tråkigt. Att inte grå hår och rynkor värderas högre. Tänk vilken livserfarenhet dessa visar på. Liksom en karta över ens gärningar, glädjeämnen och oron. Kråksparkar i ögonvrån som vittnar om många skratt, bekymmersrynka mitt i pannan som visar ens fundersamma sida.
Vi ska vara så släta och orörliga som möjligt. Enligt i alla fall vissa ideal. Jag såg på tv med mamma och en artist i 50-årsåldern som uppträdde var så stel i ansiktet att hen knappt kunde sjunga. Till och med mamma (som ärligt talat inte riktigt är med i matchen halva tiden på grund av sin Alzheimers) reagerade på det.
Jag tänker på skönhetsindustrin, som har en del i skulden. Inte allt, för vi lever i ett patriarkalt samhälle där en kvinnas värde i vissa fall fortfarande beräknas på hennes utseende. Men ändå. Om det inte vore för denna ständiga föryngringshets som vi möts av, dag ut och dag in, så skulle så många människor må så mycket bättre. För att inte tala om allt annat. Men det är ett helt annat blogginlägg.
Men framför allt tänker jag på min mamma som blir så uppriktigt lycklig när någon säger att hon ser tjugo år yngre ut än hon är. Jag är glad för hennes lycka, men samtidigt lite ledsen för den. Jag har fått påminna henne jag vet inte hur många gånger hur gammal hon är (just det har hon ingen koll på) och hon blir lika häpen varje gång.
“VA?! 80 år?! Men det är ju jättegammalt!” utbrister hon. För att sedan tillägga:
“Men ålder är bara en siffra och jag är lycklig, jag har haft ett bra liv”.
Och det har hon. Och ålder är bara en siffra. Men en som spelar alldeles för stor roll för alldeles för många människor.
Jag vet inte om jag kommer att ha samma tur som mamma och ha en slät hy upp i 75-årsåldern. Och jag vet inte om jag kommer att få panik när rynkorna börjar synas och vilja göra något åt dem. Jag tycker verkligen att alla ska få göra vad de vill för att göra sig själva lyckliga, men själv har jag hittills inte varit intresserad av några som helst invasiva skönhetsingrepp.
Men jag hoppas att jag ser lika glad ut på min egen 80-årsdag.
Mer från Tina Sayed Nestius
Så fint du skriver om din mamma <3
Jag är snart 50 och folk blir förvånade när de hör hur gammal jag är och gissar ofta på tio år yngre. Det har jag fått höra sen jag var 30 tror jag. Egentligen tycker jag att jag borde bli glad, det är (väl) en fin komplimang. Men håller med om det du skriver, och jag känner mig tyvärr obekväm när jag får höra att jag ser yngre ut. Jag har i alla fall slutat säga tack 🙂
Tack för fin blogg!
Tack så mycket! För beröm både vad gäller skrivandet och bloggen. 🙂
Jag är helt säker på att du kommer vara precis lika vacker som din mamma när du når hennes ålder <3
Åh, vad gullig du är! Tack!
Ett försenat Grattis till din fina mamma!
Tack snälla!
Din mamma är så söt och ser så snäll ut. Jag värdesätter människor med livserfarenhet och tycker rynkor är charmigt. Ha en fin vecka.
Vad fint skrivet. Tack!