Ja, ungefär så där såg jag ut när den mycket trevliga kvinnan i butikskassan plötsligt sa: ”Nu vet jag varför jag känner igen dig så väl – jag läser din blogg!”
(hej på dig, förresten! Och tack för att du läser! Och tack så hemskt mycket för hjälpen med att hitta lådorna – de gjorde succé!)
Mitt otroligt trevliga svar:
”Jaha, där ser man!”
Och sen gick jag typ.
Så det här med att bli igenkänd verkar inte riktigt vara min grej. Detta trots att jag under ett och ett halvt års tid var chefredaktör på en lokaltidning, så de flesta där hade koll på vem jag var. Fast då är det å andra sidan kanske inte så konstigt. Men även om jag har koll på läsarsiffrorna på bloggen blir jag alltid lite smått chockad över att vanliga människor faktiskt läser det jag skriver.
Och tvärtemot vad de flesta tror är jag otroligt blyg. Jag har supersvårt att hantera vissa sociala situationer. De flesta jag känner skrattar superhögt när jag berättar det, och säger att jag är typ dum i huvudet. Men det är en sak att befinna sig i en vänskapsrelation eller arbetsrelation med någon – och hamna i helt okända situationer med för mig helt okända människor.
Så att bli igenkänd på stan är något som jag behöver lära mig hantera. Så att även jag kan bete mig som en vettig jäkla vanlig människa.
Hej! Det var jag och jag tyckte inte att du betedde dig konstigt alls 🙂
Hej – vilken tur! Själv kände jag mig hur dum som helst. 🙂 Men jag gissar att en blir lite självmedveten när det där kommer helt oförhappandes.