Blogginlägg
Blogginlägg
Camellis goes deep: Sharing is Caring
Texterna innehåller ibland annonslänkar och om du köper något via dem så får Daisy Beauty en del av pengarna. Textens innehåll påverkas inte av länkarna.
Det här inlägget skrev jag för länge sedan med anledning av ett inlägg som Hilde skrev, dock att jag inte hittar det nu pga Hilde är kanske skönhetsbloggarskretsens mest aktiva bloggare. Heheh. Det handlade i alla fall om att en inte mår så bra alla gånger. Därför skulle jag vilja prata lite om något som det behöver pratas mera om, nämligen ångest.
Min ångest är väldigt inåtriktad och syns mycket sällan utåt. Vilket har gjort det extremt svårt för mig att förstå att det jag har känt (och fortfarande känner) är just ångest. Jag har – på riktigt – trott att jag är dum i huvudet. Inte som i ”dum i huvudet” utan DUM I HUVUDET. Lite knäppare än alla andra. Lite störd så där, men inte som i psykiskt sjuk utan som i korkad. Jag har jobbat SÅ hårt på att dölja det. Så pass att jag lyckas med konststycket att verka oberörd utåt medan det är totalt kaos på insidan. Jag stänger av den yttre reaktionen och plockar fram mitt låtsasyttre. Aka Tokrolig Norrlänning™.
Observera att jag absolut inte säger att ångest kan kontrolleras eller att det går att bita ihop och brush it off. För det går inte. Du kan lära dig hantera ångest. Men det är en helt annat sak. Jag hanterar genom att vända det inåt. Utåt verkar jag ofta gladare och skojigare när jag mår som sämst inuti. Oerhört förvirrande för omgivningen. Jag _måste_ ta på den där skojfriska, glada masken annars går det inte. Annars går jag under. Sad clown-syndromet. Och ja, det hänger till stor del ihop med min fascination för smink. Att jag kan sätta på mig ett annat ansikte och dölja hur jag mår. Att kunna se pigg och perky ut fast mitt inre är en zombie, kunna lägga fokus på något helt annat och få andra att lägga sitt fokus där också.
Jag är en öppen person. Jag har inga filter eller spärrar när det gäller att prata om mig själv. Det kan ju tolkas som att jag tror att jag är så viktig att alla måste veta allt om mig. Fast det är motsatsen. Nu menar jag inte det som en martyrgrej, som i stackars mig med min dåliga självkänsla. Jag tycker däremot inte att jag är så pass viktig att mitt privata ska vara något slags hysch hysch som endast är till för ett fåtal personer. Det jag tycker är viktigt däremot, är att vi människor är mera öppna med hur saker och ting egentligen är. Så att andra inte behöver gå runt och tro att de är dumma i huvudet på riktigt.
För är det en sak jag har lärt mig är det att så gott som alla människor lider av ångest i olika grader och på olika sätt. Och jag använder ordet lider för det är just det så många människor gör. Går runt och lider i tysthet. Så himla onödigt när vi är så många som sitter i samma båt och faktiskt kan relatera stenhårt till varandra.
På bloggen märks mitt dåligmående typ lika mycket som i verkliga livet, dvs inte alls. Förutom att jag blir lite sämre på att blogga regelbundet då. Just den biten hjälps mycket av att ligga på portal, för nu kan jag hoppa över någon dag här eller där. Förut kunde jag hoppa över en månad här eller där. Det mår jag inte bra av, för den här biten – bloggandet – är sjukt viktigt för att jag ska behålla känslan av att jag åstadkommer någonting. Gudarna ska veta att jag är extreheheemt duktig på att slå på mig själv och trycka ner mig själv i skorna och därför behöver jag bevisa för mig själv att jag kan. Jag kan faktiskt. För mig är det nödvändigt att ha någonting utanför min professionella roll som jag känner mig bra på.
Jag är till exempel skitbra på hårvård och att ta smickrande bilder.
Tänk om jag hade upptäckt att ångest var min grej tidigare. Jag känner mig inte ens dum för att jag inte fattade det (helt otroligt nog), för det är ju inget det har pratats om. Mera nu visserligen, men definitivt inte back in the day när jag var tonåring och tjugo-nånting. Tänk om jag hade fattat då och lärt mig hantera det på rätt sätt då. Nu tror jag inte att det är omöjligt att lära gamla hundar sitta, men fasen vilken onödigt lång tid det tar! En kanske fattar tänket och tror att det ska gå av sig själv av den anledningen, men nej nej! Då har du en inprogrammerad röst i skallen som fortsätter slå på dig och du har inlärda reaktioner som sitter i ryggraden och bara aktiveras utan ditt skriftliga medgivande. Saker du får lära dig att ignorera, eller haffa tag i och ba: ”hej, du var ju en av de här gamla dumma tankarna/reaktionerna, kan du vänligen dra åt hilvidde”. För att cirka fem minuter senare få göra exakt samma sak igen. Och igen. Och igen. Tills du frikkin blir galen och vill ge upp pga det händer ju fan aldrig nåt.
Fast det gör det ju. Det GÖR ju det.
Det sägs ju att du inte kan älska någon annan förrän du älskar dig själv. För mig är det tvärtom. Eventuellt att det är min självuppoffrande sida (ca. 99% av mig) som gör att det är så, men jag anstränger mig som ett as för att vara snäll och se något bra i andra. Det gör att jag tycker bättre om mig själv. Ofta är det faktiskt inte så ansträngande, utan handlar mer om att tänka på hur mycket jag uppskattar den eller den, att jag gillar det eller det med den eller den och bara allmänt försöka ha TREVLIG och OMTÄNKSAM som ursprungsbemötande mot folk. Och då kan meddelas att jag hör till den folkskygga skaran, den som egentligen ställer sig högst skeptisk till människor överlag. Det är dränerande AF och vissa personer är ej möjligt att se något bra i (tänker Trump and the like), men det funkar större delen av tiden ändå. Och det är dränerande på ett sätt som ändå i slutändan ger energi pga gillar att jag är så här.
Självklart är jag en bitter jäkla mandel ibland, men då har jag mina personer som jag gnäller med. Ju mer en begränsar den skaran, desto mindre bittermandel blir en. Tycker jag.
Vi kämpar alla med våra inre personliga demoner och oftast är vår bitterhet mot annat och andra en produkt av det. Ju mer vi delar med oss av våra ”svagheter” (som jag inte tycker om att kalla det) desto lättare kan vi relatera till varandra, hjälpa varandra och bli allmänt snällare mot både oss själva och andra. Amen.
Slut på självhjälpslektion. Aoum…
English: I write about anxiety and how to help other people. Ludwik_guinea_pig sums it up perfectly.
Så bra skrivet – och så vanligt att man bara vänder allt inåt hela tiden. Om du är den tokroliga norrlänningen har jag varit den kolugna norrlänningen som aldrig stressar upp sig och ALLTID fixar biffen. Utåt sett alltså.
Ja, det verkar onekligen väldigt vanligt. :/ Kramar till dig! <3
Jag har lätt för att visa känslor dvs jag har nära till både gapskratt och ilska men min ångest visar jag inte för nån. Vissa dagar har den ett sådant järngrepp om mig att jag knappt kan andas men det märker ingen för jag har genom åren lärt mig dölja det så väl.
Ja, det är samma här. Och det är ju så ledsamt att vi har känt oss tvungna att blockera ut de känslorna, som om det vore något fel på oss. Kram på dig! <3
<3
Många år i terapi och kämpar fortfarande vissa dagar med ångesten. Värst är det vid PMS, då kan den stora mörka gropen komma fram.
Jag springer och går på gym. Det hjälper mig. Har testat mediciner också. Slutade när jag mådde bättre. Saknar dem ibland men oftast inte.
Det tog ett par år innan jag förstod att "burken på huvudet" var panikångest.
Just nu försöker jag förstå hur jag ska hantera att jag är HSP, hyper sensitive person. Jag tar på mig andras känslor och ibland blir det rätt tungt.
Stor kram!
Ja, träningen var sådan hjälp för mig innan jag blev utbränd. Under sjukskrivningen tappade jag träningen helt (pga satt och stirrade i soffan), konditionen hamnade på noll och andfåddheten påminner om ångest så det var SÅ svårt att komma igång igen. Nu har jag dock kommit så långt att jag tränar styrke två dagar i veckan. Vill helst springa, men det får vänta.
Förstår att det måste vara oerhört jobbigt att vara HSP. Som om det inte vore nog med ens egna känslovirrvarr. Hoppas du hittar ett sätt att hantera det som underlättar för dig!
Stor kram tillbaka! <3
Insikten att jag är HSP är ett första steg. Så vi börjar där. Sedan ska jag börja säga nej och lära mig stänga av.
Ett steg i taget gällande träningen. Panikångest är ju ett flyktbeteende och jag förstår helt klart vad du menar med andfåddheten. Gym är bra.
Ta hand om dig!
Så bra inlägg<3
Tack! <3
Jättebra inlägg ju. Önskar man tidigare hade fått förklarat för sig att ångest är 1 en grej 2 som man kan bli bättre på att hantera 3 så den inte behöver härska och söndra hela ens liv. Så hade man sluppit spendera massvis med år på att känna sig som exakt världens sämsta människa. Är också samma som dig, vänder allt inåt och ler bredare som en jävla joker. Dock bonus: man e fett rolig även när allt e kaos. Så inte bara dåligt! Puss och kram på dig du är bäst
Eller hur! Jag har typ känt mig som the human that does not know how to human. Och alla andra verkade så himla BRA på att vara människa – kanske till och med jag utåt? – och så har de säkert också gått runt och känt sig helt off och fel på något vis. Hur sorgligt egentligen? Jag är rolig här i min hemmatrakter där folk förstår att min ”tokroliga norrlänning” är skämt. I stora staden aka Stöschölm tror folk att jag är så och att jag pratar så på riktigt. Vilket i sig är skitroligt (i efterhand). Puss och… Läs mer »