Det där är ju inte riktigt sant, förstås. Men ibland känns det så. Jag drivs av att vara om inte bäst, så åtminstone riktigt bra på det jag gör. Vilket är en av anledningar till att jag ganska ofta känner prestationsångest. Och inte enbart när det gäller beautybloggandet.
Jag kommer nog aldrig bli något annat än en mellanmjölksbeautynörd. En person som gillar nagellack men inte riktigt orkar hålla på och dutta med nagelolja och handkräm var och varannan dag. Någon som visserligen gärna testar olika ansiktskrämer med olika effekter men har inte riktigt uthålligheten att notera exakt hur de påverkar huden efter 2, 4, 6 och fler veckor. Jag är en person som när jag väl hittar något jag gillar, gärna återkommer till det. Gång på gång på gång.
Jag håller på att förlika mig med detta. Tanken var ju att skriva en blogg för såna som jag, eller som vill se mig som någon som kan lite mer än dem. Och jag får ju kvitto, gång på gång, att ni läser och gillar det.
Jag har liksom masserat tanken på det här blogginlägget i huvudet väldigt länge (jag gör så, skriver mina blogginlägg i huvudet innan de hamnar här) och i fredags fick jag ett litet kvitto på att jag ska omfamna min inre mellanmjölksbeautynörd och fortsätta skriva som jag gör och vara som jag är.
En person som jag inte känner särskilt väl berättade att han läser min blogg. Jag blev lite förvånad och frågade om han var skönhetsintresserad.
Nej, det är jag inte men du skriver på ett sätt som gör att jag blir det.
Det är en av de finaste komplimangerna jag fått gällande mitt beautybloggande.