För det första fick jag ganska mycket rätt i min något snabba spaning som jag gjorde efter att ha varit på plats i en dryg timme. Jag såg fler och fler med glitter lite varstans. Shoutout till kvinnan, 50 plus, som hade glitter i hela pannan: You go, girl! Min man hävdar att mönstrade kläder i starka färger var att ta i men jag vet inte jag.
Att lägga till i denna trendspaning är (enligt vännerna Elin och Fia) behålöst. De hävdade att de sett många personer, både storbystade och småbystade, som valt bort tuttstöd.
Första Way Out West-dagens musikaliska höjdpunkt måste ändå vara Arctic Monkeys. Ett band som jag uppenbarligen inte känner tillräckligt väl. Ska lyssna mer på dem när jag kommer hem. Men Iggy Pop, 71 år gammal, var en imponerande kraft och Jenny Lewis också riktigt riktigt bra. I övrigt mest transportsträckor.
Jag tror att jag har varit på Way Out West tio gånger. En av de bästa grejerna med festivalen är det sociala. Många år träffade jag två killar på festivalen som jag bara träffade där. Vi hade setts på en kräftskiva strax innan min första WOW någonsin och sen sågs vi varje år. Ibland i kön på ett öltält, ibland i publikhavet på en skitbra konsert. Jag vet inte vad de heter men de var ett kärt inslag. Ett år hade de varit oroliga för att vi inte skulle ses eftersom den ena bara hade endagsbiljett. Men det blev av ändå! De två senaste åren har vi inte setts, tyvärr. De kanske har slutat gå.
En annan nyupptäckt höjdpunkt är ginbaren. Gin verkar vara den nya innedrycken och tältet på Way Out West är top notch. Där spelade de superbra musik förra året så när konserterna var trista (och regnet strilade ner) gick vi dit, drack gin och dansade. Det blir nog ett besök där ikväll eller åtminstone i morgon.
All in all är jag mycket nöjd med första festivaldagen.