För mig som är anställd (visserligen bara till 80 procent men ändå) är jag ledig denna klämdag, utan att behöva ta semester. Så är det tyvärr inte för alla. Men oavsett om du firar klämdag eller inte kan vi ta ett litet snack om finnar, plitor och pormaskar.
Ända sedan jag var barn har jag varit väldigt fascinerad av saker som det går att pilla på. Då jag också var hyfsat klumpig – låt oss säga att jag ofta hade otur när jag förflyttade mig – uppstod det ofta sårskorpor som jag hade svårt att låta bli. Myggbett låg också illa till.
Och när min mamma sa att jag skulle ångra mig angående ärren som skapades på ben och armar när jag blev äldre fnös jag och tänkte ”sådär ytlig kommer jag ALDRIG att bli som vuxen”. Men tji fick jag för det blev jag.
I mina tidiga tonår kom så puberteten med allt vad det innebar. Finnar, framförallt. Och ytligheten så klart. Jag slutade pilla på skorporna. Men finnarna, dem hade jag svårt att låta bli.
Det har jag fortfarande. Jag har klämt på finnar och pormaskar i åtminstone 30 år och vi kan väl konstatera att jag har utvecklat en viss skicklighet. Jag är helt enkelt väldigt bra på att klämma. Jag vet hur olika typer av finnar ska angripas, jag vet exakt var på pormasken jag behöver börja trycka för att den ska släppa ifrån sig sitt innehåll.
Ändå är jag inte en sån som fascineras av Dr PimplePopper till exempel. Jag blir lite äcklad av hennes videor och Instagram (skyll dig själv om du googlar nu).
Samtidigt vet jag att jag inte borde klämma. Dels för att inflammationen i finnen kan förvärras, men också för att jag får ärr. Så fastän det kliar i fingrarna försöker jag låta bli de finnar som jag vet kan vara knixiga (vissa pormaskar får jag fortfarande ge mig på).
Det där med klämdag förresten – det funkar dåligt när man som jag är konsult 20 procent av tiden. Så i dag är det jag som åker till ett jobbmöte i Helsingborg med en ilsket röd finne på halsen och låter bli att klämma den här dagen.