Jag tycker nästan att det jobbigaste med utmattningssyndrom är den här tiden efter sjukskrivningen (jag avbröt min för tidigt pga orsaker), då jag förväntas orka och klara av saker som vanligt. Fast ingenting är som vanligt längre. Den senaste tiden har varit ett ganska tydligt tecken på det. Julhetsen i kombination med ”bara lite små” förändringar i hemmet med röjning och storstädning till följd, det är lite mera än vad jag orkar faktiskt. Det spelar ingen roll vad jag sysslar med heller, för det finns alltid något jag känner att jag också borde göra. Helst samtidigt. Eller igår. Helst igår.
Det här är inte menat som en ursäkt för att jag inte har bloggat, utan snarare en ventilering av press, stress och tryck över bröstet. Det är heller inget fiskeri efter sympatier eller ”stackars dig”-utrop. Jag tror vi är rätt många som känner så här just nu, utmattning i ryggan eller inte. Och mitt i denna tid som symboliseras av glädje och frid och allmän perfektion är det viktigt att påminnas om att allt det är yta och cirka ingen känner så.
Sista veckan och sista rycket inför en hyfsat lång ledighet (för mig). Kom ihåg att andas och minns att ingen sitter på sin kammare och är rakt igenom svinnöjd med livet och tillvaron.