Innan bloggen återgår till ordinarie program ska jag berätta lite mer om Rättvisaren 2017 och varför representation är viktigt. Det kommer nog inte som någon överraskning för er att jag brinner för detta ämne, men jag tänker inte sluta tjata om det för det. Sorry.
Vad vi ser i världen omkring oss påverkar vår bild av världen. I nyheterna är detta särskilt viktigt och det är därför vi på Rättviseförmedlingen släpper den här rapporten – enligt forskning från Jesper Strömbäck blir det vi läser i nyheterna “verkligare än verkligheten självt”.
Men det är inte bara sant för nyhetsmedier.
Alla bilder och intryck vi får till oss i samhället påverkar vår bild av vem som är lämpad att ta plats. Att höras, synas, ingå i normen. Att vara “den vanliga”, den som vi alla utgår ifrån. Det är därför det är så viktigt vilka personer skönhetsföretag väljer att fronta sina kampanjer. Att de väljer bort uttryck som “hudfärgad” när hudfärgad egentligen betyder beige.
När jag blev intervjuad i P4 Halland angående vår rapport frågade journalisten hur en gör när kvinnan som de har valt att intervjua hellre räcker över luren till sin manliga kollega. Jag vet inte hur en journalist ska göra i varje enskilt fall, men klart att det borde gå att övertyga henne att hennes röst är lika viktig som hans, utan att för den sakens skull dra jämställdhetskortet. Vad jag vet och tror är att det är en konsekvens av att vi fortfarande har ungefär 70 procent män i svenska nyhetsmedier. Om vi har vant oss vid att höra män mer än två tredjedelar av tiden så tror vi att vår egen, kvinnliga röst inte är lika värd att höras.
Även om resultatet från årets rapport visar något oerhört positivt – att förändring är möjligt – visar den också att när förändring sker, är det på bekostnad av kvinnorna. Sedan förra året har andelen svenskar med utomnordisk bakgrund ökat med nästan fem procentenheter. Det står ingenstans i rapporten men vi kollade upp det särskilt – det är betydligt fler män än kvinnor som bidrar till den ökningen. Så när vi är villiga att förändra tar vi ändå till de som vi känner oss mest bekväma med, det vill säga männen.
Vad vill jag ha sagt med detta? För det första att jag är stolt över vårt arbete. Att erbjuda återkommande, lättillgänglig och jämförbar statistik kring vilka som får komma till tals i svenska nyhetsmedier är coolt och bra. För det andra vill jag uppmana er att ta plats. Höras. Förstå att det ser ut så här och ha en vilja att förändra. Hjälp till att förändra genom att påminna om hur viktigt det är med representation.
För det tredje: gilla Rättviseförmedlingen på Facebook. Detta för att vårt sätt att förändra den rådande bilden är inte bara genom att ge ut den här rapporten. Varje dag hjälper vi journalister, projektledare och andra att bredda sina nätverk genom att efterlysa den kompetens som de inte hittar bland våra följare i sociala medier. När till exempel en journalist bara hittar män, eller personer av en viss ålder, eller svenskar, att intervjua angående till exempel teknik, eller politik, eller ett annat betydligt smalare ämne, hjälper våra rättviseförmedlare till att hitta andra som kan prata om samma sak. För de finns – det vet vi. Att säga “dom finns inte” är bara en omskrivning för “de finns inte i mina nätverk”.
Så. Nu återgår vi till smink, skönhet och annat sånt.
*står upp och klappar händerna* Bra och viktigt “tal”!
TACK! <3