Igår bloggade jag om konflikter. Jag förespråkar vanligtvis att tala med den berör, men inledde också inlägget med att slå fast att det finns många situationer när andra kommunikationsvägar passar ändamålen bättre. Exempelvis när en vill lyfta en fråga och föra diskussion om ett ämne. Som min brittiska kollega British Beauty Blogger, som råkade ut för ett PR-klanteri vad gäller embargo. Hon har pratat med de inblandade, som i sin tur är styrda uppifrån från varumärket ifråga, så ingen av dem hon har kontakt med kan göra något. En återvändsgränd. Då återstår bara ett shejma varumärket, vilket hon inte gör eftersom hon utelämnar namnet på varumärket, eller att diskutera frågan och hoppas att det på sikt innebär attitydförändring i branschen, vilket hon gör. Vasst, men ändå balanserat.
Det inspirerar mig att lyfta frågan om embargon, som jag ser som problematisk på många sätt. Det här blogginlägget gäller pressetik, en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och därför talar jag just nu som gammelmedia.
Bakgrund: Det finns en vilja från PR-håll att dela information tidigt med tidningsredaktörer, eftersom vi gör våra artiklar vanligtvis minst tre månader innan tidningen finns i butik. Samtidigt finns då en risk att få informationen offentliggjord långt innan produktsläpp, eftersom tre av oss skönhetsredaktörer också bloggar och nästan alla är aktiva i sociala medier. Och PR-personer tror då att ingen bloggare vill skriva om något som vi skönhetsredaktörer redan har skrivit om. Därför hittar PR-folk på embargon. “Här får du information, du får inte dela den med någon förrän ett helt udda datum långt i framtiden.” Förutom att det är helt jävla omöjligt att hålla reda på alla jävla datum som ska hållas reda på, så innebär embargon ett betydligt större problem:
Ska PR-branschen styra när journalister publicerar sitt material?
Det låter som en oviktig fråga inom ett fluffigt ämne. Det är inte statshemligheter vi håller på med. Men pressens självständighet och frikoppling från branschen vi bevakar är principiellt viktig. Jag tycker inte PR ska styra det journalistiska innehållet i någon genre eller av något skäl, om än förståeligt.
Tre aktuella embargoexempel:
I höst släpps en skönhetsbok som Daisy Beauty inte får skriva om. Eller, vi får skriva om den, bara inte i det nummer som ligger ute när boken släpps och där vi vill skriva om den. Vi får däremot skriva om den i ett senare nummer, vilket kommer att vara efter att alla andra har skrivit om den. PR-personen på bokförlaget förstår inte kritiken om att PR-branschen inte ska lägga sig i journalistiken (ej heller den mer handfasta kritiken om att en annan damtidning får göra intervju om boken och den ska publiceras i den period när Daisy Beauty inte tillåts publicera materialet, men det är en annan historia som mer handlar om kompetens och marknadsföringsstrategier än principer). Därför kommer Daisy Beauty inte att skriva om den här boken.
Förra veckan fick jag ett pressmeddelande från ett svenskt skönhetsföretag med bred distribution och många nyheter och med pressmeddelandet medföljde embargo. (Dessa tre faktorer – företagets ursprung, företagets storlek och nyhetsflöde – spelar ingen roll när vi diskuterar principen, men jag har mer förståelse för dem i globala sammanhang eftersom embargon är vanligare och mer accepterade internationellt.) Efter viss diskussion om varför det kom ett jävla embargo på tre helt vanliga produktnyheter meddelande jag företaget ifråga att de inte alls behöver oroa sig för sitt embargo eftersom jag inte tänker skriva om dessa nyheter. Någonstans. Någonsin.
Innan midsommar fick jag en ansiktsmist med embargo augusti. Tror jag. Det kan ha varit någon annan månad också, embargon är omöjliga att hålla reda på. En vecka senare fanns misten på världens största skönhetstidnings instagram. När jag ifrågasatte varför embargot inte gällde alla kom, efter en viss syrlig ton och påstridighet från min sida, svar från högre ort att hoppsan, det fanns inget embargo alls. Embargon är alltså ett sätt att från skönhetsföretagets håll styra informationsflödet i media – vilket är PR-avdelningens önskan och absolut inget som någon vettig journalist ska acceptera. Även om en del embargon handlar om (föreståelig) hänsyn till bloggare, handlar många internationella embargon om att kontrollera media. Vi är ingens lydiga marknadsföringsverktyg och ska spjärna emot rollen som kugghjul i företags mediaplan!
Embargon är ett otyg. Embargon har missförstått journalistiken. Embargon blir allt vanligare. Sverige är ett föregångsland vad gäller pressfrihet och -integritet i allmänhet och borde vara det även här. Jag har tröttnat på embargon och även om de fortfarande är sällsynta kommer jag inte längre att acceptera dem. Embargon kan bara fungera om de accepteras. Så nu hoppas jag att flera av mina kollegor också vägrar embargon, så att vi slipper dem. Självklart finns undantag och normal nyhetsvärdering ingår så klart i det journalistiska arbetet, men när embargon kommer i parti och minut, i stort och smått, och används som standardförfarande: VÅGA VÄGRA EMBARGON!
Överst i bilden ser du en imaginär t-shirt som två stora skönhetsmedieprofiler i England, Nadine Baggott och Claire Coleman, har tagit fram apropå liknande diskussioner som förs där (lite slappare än i Sverige, men ändå).
In English: Embargos is a way for PR’s to try to control journalism. Even if I understand WHY the embargos are there, they shouldn’t be.
Intressant! som vanlig konsument och bloggläsare hade jag ingen aning om detta. Klart att man inte ska lägga munkavel på journalister på det viset. Men om jag får rikta lite kritik mot skönhetsvärlden i sociala medier så gör man mig skogstokig när man skriver om en produkt och får mig riktigt sugen på och så släpps den inte förrän om två månader när man väl tar sig till e butik och frågar efter den och de inte har en aning om vad jag pratar om. Det är skitirriterande. Men kanske problemen är relaterade? Bloggare och journalister kan helt enkelt inte… Läs mer »
Jag är skyldig till att blogga om kommande nyheter! Senast en Hermès-parfym. Där bedömer jag att jag skriver om en nyhet, något jag är (nästan) först om att skriva om, vilket jag i det här fallet bedömer vara intressant för mina läsare. Det är alltså en journalistisk bedömning jag gör: nyhetsvärdet är viktigare för min läsare än möjligheten att omedelbart kunna shoppa. När jag skriver om kommande nyheter gör jag släppdatum tydligt och sparar ofta detaljer till en senare, mer utförlig publicering när produkten är släppt (i de fall jag planerar sådan). Samma med Diors färgglada läppstift, en nyhet jag… Läs mer »
Haha ja du är nog en av skyldiga 😉 . Nej skämt åsido så är det ju toppen att blogga om kommande nyheter så klart, men jag vill veta om det finns i butik eller om det släpps i vår/augusti/till jul. Många bloggar om det utan att skriva ett jota om släppdatum eller om det redan finns i butik. Det är detta jag stör mig på. Kan jag ut och jaga efter den här sköna produkten direkt eller måste jag vänta? Och ungefär till när om jag måste vänta? Så absolut kör på med härliga nyheter, jag älskar det som… Läs mer »
Jag förstår hur du menar! Tja, det kanske är för svårt att komma ihåg släppdatum? En bra beautybloggare får otroligt mycket produktprover och pressmaterial. Eller så hittar hen information på utländska sajter och där finns så klart inte svenska släppdatum. Släppdatumen är ju tyvärr ofta olika i olika länder.
Jag såg det inlägget på BBB och blev såklart otroligt nyfiken på vilket märke det var som betedde sig som en bortskämd unge… det här med non disclosure agreements och liknande hysch-hysch känns opraktiskt, orimligt och speciellt inte möjligt i denna digitala tidsålder där omedelbar tillgänglighet blir allt viktigare.
Och med tanke på alla fiaskon kring märken som inte håller sig till lagen gällande smygreklam osv känns det bara fånigt att de ska sätta journalister i kläm över att någon instagrammat ett läppglans “utan lov”.
Jag vet märket men eftersom BBB inte säger nåt gör inte jag heller det. I alla fall inte här i bloggen, där vem som helst då kan hamna genom att googla varumärket ifråga. Om vi ses IRL nån gång kan jag däremot tänka mig att skvallra… I BBB-fallet är det otydlighet kring embargon som är problemet, samt kravet på att i efterhand ändra information som redan är spridd. Jag menar dessutom att särskilt i Sverige, där vi faktiskt är bättre på pressintegritet och mindre inställsamma mot PR och har striktare lagar vad gäller smygreklam (!) än UK, bör vi också… Läs mer »
Word!
Hear hear. Jag tänker inte skriva om sådan som det läggs embargo på. Ursäkta – som JAG får embargo på.
Nä, när embargon inte handlar om hänsyn till bloggare utan hänsyn till dem som redan har megamycket av allt, och journalister förväntas vara lydiga får i fållan, känns idén otroligt osympatisk.