Nu är det tuber som gäller, inte tu tal om saken. På sista tiden ligger det allt oftare en aluminiumtub i påsarna jag får. Inte plasttuber (jo, det gör det för all del – med sådana är ju knappast några ögonbrynshöjare).
Låt mig förklara. Ju mer jag jobbar med beauty, desto renligare blir jag. Att doppa fingrarna i burken? Helst inte. Jag kör med tesked (alltså, skaftet på teskeden) som sedan raskt åker i diskmaskinen. Den där lilla spateln som ibland följer med ansiktskrämerna tappar jag bort snabbare än kvickt, om sanningen ska fram. Många kollegor använder tops, men jag gillar inte den där torra bomullsytan. Funktionellt i öronen, aldrig annars. Det är hygienfaktorn som gör att skönhetsredaktörer älskar pumpförpackningar, i synnerhet lufttäta sådana. Produkten håller sig så mycket fräschare när den når huden först när ingredienserna ska börja jobba.
Men tuber. En plasttub är förstås bra, men så fort du klämt ut en krämklick fylls tuben av samma mängd luft. Archimedes princip, någon? På sluttampen är där mycket luft och lite, lite kräm därinne som aldrig kommer ut för att göra nytta. En aluminiumtub, däremot, knyckar till sig och luften får svårt att komma in. Det är därför ekoföretagen älskar plåttuber. Sådana gör det möjlighet att hålla igen på konserveringsmedlen (dvs, ofta kan du läsa ”inga konserveringsmedel” men uppriktigt sagt, de eteriska oljor som ger terapeutiska effekter har ofta en finfin biverkan: de konserverar). Bingo. I vilket fall, tuberna är föredömligt hygieniska – och lätta att återvinna. Gör det. Det lär råda aluminiumbrist i världen, eftersom alla kaffekapslar hamnar i matsoporna i stället för hos metallåtervinningen.
Tuber: Det gäller bara att klämma rätt från början. Annars är du snabbt rökt, sitter där med en knöligt elände och inser att du aldrig aldrig kommer att få ut det där allra sista. Med aluminium har dig ingen ångervecka… Du får heller inte blir för entusiastisk. Plasttuber fjädrar tillbaka och liksom suger tillbaka överflödet av kräm. Sånt trams går inte med aluminium. Där får du, vare sig du vill eller inte. Fast: de allra flesta aluminiumrookies får antagligen mycket mer än de tänkt sig, innan tekniken sitter. Hett tips: kläm inte en stängd tub. Då riskerar du en stooor överraskningsklick när du skruvar av hatten. Tro mig, det gäller bara att börja längst bak, och att trycka fint och försiktigt för att få lagom mängd på fingret. Hittar du däremot en gammaldags tubklämma, köp! Då kan du slarva lite, det blir ändå lätt att klämma ut allra sista gnuttan.
Överkurs: Hett tips till fotografer som jobbar med beauty. En plasttub som inte längre helt fylld kan blåsas upp så den blir fin och trind framför kameran. Det vet alla. Varning: Funkar inte med plåttuber. Det vet inte alla. Skrynklorna går inte att räta ut – i värsta fall rullar änden ut sig och krämen slungas ut i studion. Fråga mig inte hur jag vet det. Det var i alla fall inte jag som blåste.